Kalifornien 2011

I dag är alla som var med överens om att det blev århundradets Walentina-resa. Det tog ett par år från tanke till handling, för idén föddes under körens besök i Barcelona sommaren 2009. Där var det en av medlemmarna, Birgitta Ström, som halvt på skämt, halvt på allvar, kastade fram tanken att nästa resmål borde bli Kalifornien.

Att hon föreslog det beror på att Ulf och Birgitta Ström är Kalifornienbor sedan drygt trettio år, men de bor numera halva året i Finland och sjunger då i Walentinakören.

AVGÖRANDE KONTAKTER

Resan kan ses som ett storartat samarbetsprojekt. Strömmarna byggde upp kontakter för allt vad de var värda i Kalifornien, Walentinakörens styrelse med ordförande Rabbe Saxén i spetsen tog itu med alla de otaliga detaljer som konsertturnén orsakade på hemmaplan, körens dirigent Lauri Palin finslipade repertoaren och körmedlemmarna själva fick lägga på några extra kol, bland annat genom att öva under en stor del av sommaren.

När 24 körmedlemmar tidigt den 4 augusti träffades på Helsingfors-Vanda flygplats var stämningen hög och den dalade inte nämnvärt ens efter mellanlandningen i London när flygkaptenen meddelade att alla tyvärr måste byta plan på grund av problem med hydrauliken i landningsstället. Det blev fem svettiga timmar i ett stillastående plan på plattan i Heathrow i väntan på planbyte.

GLAD KOLCHOSSTÄMNING

Rätt försenade anlände vi alltså till San Fransisco, därifrån vi åkte raka vägen till Saratoga, där det blev välkomstparty hemma hos familjen Ström. Hos dem bodde också tio av oss några nätter, medan de övriga logerade på ett motell i närheten.

Avsikten med resan var att uppträda på olika håll för att fira körens 40-årsjubileum. Tanken var också att glädja en sådan publik som känner för kulturen och musiken från Finland och Norden. Därför var repertoaren variationsrik: sånger från Finland och Sverige, på svenska, finska och engelska.

AKUSTIKPÄRLA

Den första konserten ägde rum lördagen den 6 augusti på Finnish American House Association (FAHA) i det bördiga vindistriktet Sonoma. Där hade en entusiastisk publik bänkat sig. När de första tonerna klingade ut överraskades kören också av hur lätt det var att sjunga i salens fantastiska akustik och känslan av delad glädje med publiken var stor.

Efteråt blev det kaffestund med många goda historier. Kören delade med sig av sin kultur, men fick inte bara spontana berättelser om livet i USA i gengäld utan också inbjudan att titta in hos flera som bodde i äldreboendekomplexet precis intill. Inte dumt att bo ombonat med swimmingpool och bastu på gården!

Nästa dag åkte vi i hyrda bilar mot San Fransisco och Swedenborg Church, som visade sig vara en stämningsfull, gammal byggnad, där en brasa längst bak i kyrkan välkomnade gudstjänstbesökarna. Här sjöng Walentinakören att par sånger under gudstjänsten och efteråt mötte den kyrkobesökare i det charmiga församlingshemmet intill, där det blev några sånger till – och stående applåder – under det traditionella kyrkkaffet. Som överraskningstack bjöd församlingen sedan på lunch och för att hedra gästerna hade man anlitat en kock som tillrett idel svenska rätter, med köttbullar och potatismos som pricken över i:et.

BERÖM I PALO ALTO

Men sedan gällde det att snabbt åka vidare, för bara någon timme senare skulle nästa konsert äga rum, i First Presbyterian Church i Palo Alto.

Kyrkan vid Cowper Street var till vår glädje fullsatt och den en timme långa konserten blev en succé med flera extranummer.

Under mottagningen efteråt, som var mycket välbesökt av såväl amerikaner som av svenskar och finländare, haglade berömmet över kören. Inte att undra på att humöret var på topp när sångarna åkte tillbaka till Saratoga genom böljande landskap.

Det var precis rätt dag att fira körens traditionella kräftskiva – den här gången vid långbord i Ströms trädgård, där ett prunkande mandarinträd dignade av aromfyllda frukter som det bara var att plocka åt sig av när man fick lust.

Efter en mellandag med sight-seeing dels i San Fransisco, dels i Saratogas omgivningar där det bland annat finns en naturpark med några av världens äldsta och största redwood-träd, gick färden söderut i buss och nu fick vi uppleva vyerna längs otroliga Highway 1, med mäktiga Stilla oceanen som fascinerande blickfång mil efter mil.

TVÅ DAGAR I BUSS

Vägen till San Diego, där kören uppträdde på FinnFest-festivalen, tog två hela dagar, men den första dagen gjordes ett konsertstopp i den gamla, traditionsrika klosterkyrkan Carmel. Där steg sången upp mot det välvda taket medan förbipasserande slog sig ner i kyrkbänkarna för att lyssna till klangen. Och åhörarna inte bara lyssnade, utan många kom fram för att fråga efter skivor och information om kören.

Trots att vägen var lång bjöd den på glada överraskningar. Picknicken på en naturskön beach intill Stilla oceanen med blånande berg i bakgrunden blev till exempel en skönhetsupplevelse som ingen väl någonsin glömmer.

I Santa Barbara sov vi sedan över och när vi nästa dag fortsatte mot San Diego i rask takt blev det nätt och jämt tid för snabblunch i Santa Monica, men också den pausen, som medgav ett kort besök på den berömda piren med sitt folkmyller, gav nya, intressanta vyer.

OFÖRGLÖMLIGT ÄVENTYR

Väl framme i San Diego gällde det att äntra scenen direkt, för där pågick redan invigningsfesten. Här uppträdde Walentinakören med två sånger och fick minst lika kraftiga applåder som två av dragplåstren under festivalen, nämligen Pirkko Mannola och Vieno Kekkonen.

Under festivaldagarna blev det sedan ytterligare två en timmes konserter och ett 30 minuter långt uppträdande på festivaltorget för kören.

När den tio dygn långa resan led mot sitt slut var alla fulla av intryck. Responsen från publiken var varm, vi hade sett och upplevt mer än vi hade vågat hoppas och allt hade förlöpt utan missöden, om man inte räknar med lite magsjuka som en del i sällskapet råkade ut för.

Till och med barnen som följt med på resan, Linnea och Emma Moen och lille Jonatan Palin, klarade det stora äventyret med glans.

Det har tagit hela hösten att smälta intrycken och koristerna känner i dag innerlig tacksamhet mot alla små och stora donatorer – finländska och amerikanska – som gjorde den stora resan möjlig.

När kören nyligen firade sitt 40-årsjubileum i Vita salen i Helsingfors var det också något i klangen som avslöjade att det gångna året ytterligare har sammansvetsat Walentinorna.