Det svänger så skönt!

lmprovisation, blå toner och swing handlade det om på AV:s månadsmöte i maj. Det var ett månadsmöte, som avvek från det normala konceptet - en jazzkväll, som det svängde ordentligt om. Och publiken verkade vara väldigt med på noterna.

Eimer Wasström, saxofonist och jazzmusiker av tradition samt sångare i Walentinakören, berättade om jazzmusikens uppkomst och landstigning i Amerika och presentationen levandegjordes av Walentinakören och AVs egen brassorkester Octomus. Den första amerikanska konstmusiken är jazz, men den är ju ingalunda född i Amerika, utan kom dit från Afrika med de svarta slavar, som skeppades över Atlanten för att arbeta gratis för den vita amerikanska befolkningen. De fick inte prata med varandra medan de jobbade på bomullsfälten, men sjunga, det fick de. Vi känner alla till den historien.

Den första jazzmusiken kom att spelas på instrument av varierande och anspråkslös art - man tog vad man hade till hands. Octomus demonstrerade en basso gjord av en skidstav, ett rep och en gammal kappsäck som klangbotten. Den kallas "narubasso" på finska och jag har hört den användas i såkallad skifflemusik. Påhittigt och fungerande.

Eimer berättade levande om olika jazzlegender och försökte också förklara vad de blå tonerna eller blues handlar om. Något mellan dur och moll, förstod jag, men förstod ändå inte tillräckligt för att förklara det här. Begreppet demonstrerades genom att publiken fick sjunga en notsekvens i dur medan kören sjöng den i moll.

Konserten inleddes Walentina med Route 66 och Java Jive. Oh yeah! Dessutom sjöng kören Tuxedo Junction och Basin Street Blues. Igenkänningsfaktorn var hög och publiken njöt. Walentinakören sjöng med emfas, rent och klingande samt helt utan noter, vilket är ett kännetecken för en kör, som kan sin sak. Det märktes tydligt, att kören njöt av denna slags musik. Minerna var glada och befriade.

Octomus har utvecklats betydligt efter sitt premiärframträdande under oktoberfesten 2016 (?). Orkestern utnyttjar medlemmarnas mångsidiga musikaliska kunnande, vilket bland annat kom fram i de många soloframträdandena och de olika sångpartierna. Det är kanske inte överraskande, att orkestermedlemmarna kan sjunga eftersom Octomus har uppstått inom Walentinakören. Kören är säkert unik i att ha en egen brassorkester och det är en betydelsefull tilläggsresurs.

Intressant är, att jazzen till att börja med var förbjuden i Finland. Under krigen ansåg man att det var för lättsam musik, man skulle vara mer fosterländsk och sjunga och spela sånt, som höjde kämparandan och den nationella stoltheten. Detta berättade Eimer och sen klämde Octomus i med Erik Lindströms franska klackar (Ranskalaiset korot). Rabbe Saxén var sångsolist och stycket avslutades med en skön drill på saxofon av maestron själv.

Octomus' favoritstycke lär vara Tin Roof Blues, som också spelades som encore. Det inleddes skönt av ett solo på trumpet framblåst av Mårten Björkvall. Sen kom det fler solon anefter: Eimer på sax, Kristian Smedlund på elgitarr, Tomas Tallqvist på tuba och Ulf Ström på klarinett. Och sen sångpartierna med Lissu och Kristian. Allt i bästa jazz club-stil. Härligt!

Den entusiastiska publiken serverades musik som komponerats av eller gjorts känd av bland andra Louis Armstrong (som började sin bana som bordellmusiker), Ella Fitzgerald, Glen Miller, Etta James - en vacker bukett av riktigt klasslsk jazz. Dessutom serverades vi kaffe och mycket god bulle, för ovanlighetens skull framdukat i festsalen. Kökspatrullen var effektiv och diskret.

Octomus består i sin nuvarande sammansättning av piano (Siv Nordström), två gitarrer (Rabbe Saxen och Lissu Ekberg-Tallqvist), elgitarr (Kristian Smedlund), klarinett (Ulf Ström), tuba (Tomas Tallqvist), trumpet (Mårten Björkvall), två tenorsaxofoner (Anders Häggblom och Eimer Wasström), trummaskin och rytminstrument (Tommi Salminen) och lris Luotola, sångsolist. Också Lissu, Rabbe och Kristian uppträder också som sångsolister vid behov. Inte illa för en blandad kör, eller hur?

Vi hoppas få höra mer av både Octomus och Walentina under fria och befriande former. Kanske det skulle vara dags för en ny oktoberfest igen småningom.


Text Moa Lindeman
Foto Raili Takolander